Jag har kronisk smärta och upplever att tiden tas ifrån mig varje gång jag hamnar i ett skov

”När jag tänker tillbaka på den senaste veckan blir jag ledsen. Ännu en vecka som har gått åt till ingenting, till att befinna mig i ett smärttöcken. Tiden går och livet pågår. Det är sorgligt när man inte får en chans att tillvarata tiden och delta i livet som man vill,” skriver Sandra Jönsson om hur det kan kännas när man hamnar i ett smärtskov.

kronisk smärta, kronisk värk, värk, smärta, leva med smärta, leva med värk, kronisk sjukdom, fibromyalgi

Livet med kronisk smärta kan innebära ständig värk. Men man kan ha ont eller mycket mera ont. Under ett skov kan kroppen slås ut så totalt av smärtan och tröttheten, som kommer med den, att man blir sängliggande. Den senaste veckan har det varit just för mig.

Kvällen före skovet triggades igång – var det på grund av kylan, månntro (?) – kände jag mig glad. Jag hade planerat in en rolig vecka, både med jobb, familj, vänner och andra aktiviteter. Trots en ovanligt bråkig rygg och nacke kände jag att jag hade kontroll över situationen. Då kom smällen. Ryggen och nacken låstes helt.

För det första kunde jag inte jobba. Jag må ha ett tillåtande arbete, frilansskribent som jag är, men när ryggen och nacken låser sig helt och hållet av smärta går det inte att sätta sig ner och plöja igenom text efter text, som jag förväntas göra. Värken pulserade och strålade, och jag tror inte ens att jag kunde tänka en endaste vettig tanke. Eftersom jag inte heller kunde komma upp ur sängen måste jag inse faktum: jag fick vara god att ligga kvar. Vilket jag också gjorde. Om jag vilar idag kommer jag säkert vara mer fit for fight imorgon, tänkte jag.

Morgondagen kom. Likaså nästa dag och nästa dag igen. Ryggen och nacken blev inte bättre. En dag i sängen blev till nästan fyra dagars konvalescens. Jobbdeadlines missades totalt, träffar med familjen och vännerna fick ställas in, jag varken kunde närvara i mitt samboliv eller på Romanfestivalen i Göteborg – alla de saker som jag hade längtat efter att få göra.

En person som inte själv lever med kronisk smärta kanske tänker att vaddå, vem som helst kan bli sjuk och behöva ställa in planer. Så är det, givetvis. Notera dock ordet ”kronisk” i begreppet kronisk smärta. Jag och alla andra som lever med värk varje dag (och som aldrig kommer bli friska), blir inte sjuka en gång om året eller så. Vi kan drabbas av skov närsomhelst, och när vi väl drabbas kan skovet vara länge.

Nu varade mitt skov i ”bara” en vecka. När jag var barn och tonåring kunde jag vara sängliggande länge, länge. Så här minns jag min gymnasietid: ligga utslagen i sängen -> stappla fram på kryckor i skolan -> ligga utslagen i sängen. Efter att ha haft kronisk smärta i över tjugo år (jag är bara strax över trettio), har oräkneliga dagar försvunnit från mig, från mitt liv. Alltmedan jag har legat i sängen och väntat på att få må bättre.

När jag tänker tillbaka på den senaste veckan blir jag ledsen. Ännu en vecka som har gått åt till ingenting, till att befinna mig i ett smärttöcken. Tiden går och livet pågår. Det är sorgligt när man inte får en chans att tillvarata tiden och delta i livet som man vill.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock.