Maria Johansson är typ 1-diabetiker och driver bloggen Att vara etta. Hon gästbloggar också här på Bättre hälsa. I hennes artikel bemöter hon vanliga fördomar och förutfattade meningar om diabetes typ 1.
”Har du diabetes? Men du är ju inte… tjock?”. Under mina snart 24 år med diabetes typ 1 har jag ibland fått förvånade blickar, eller rentav rakt uttalade frågor från omgivningen när det har framkommit att jag har diabetes. Ja – jag har diabetes typ 1. Nej – jag fick inte diabetes typ 1 på grund av min vikt (som för övrigt alltid har varit fullständigt normal). Och ja – jag att tycker det är lite jobbigt att behöva bli bemött med sådana frågor.
”Det är fortfarande ingen som vet varför man insjuknar i diabetes typ 1”
Egentligen är det inte speciellt konstigt att den stora allmänheten vet så lite om diabetes typ 1. Mycket av det vi läser om diabetes i media handlar om diabetes typ 2, den diagnos majoriteten av alla diabetiker världen över har. Till diabetes typ 2 kopplas övervikt, felaktig kost och ett stillasittande liv, men det samma gäller inte för diabetes typ 1. Det är fortfarande ingen som vet varför man insjuknar i diabetes typ 1. Om man inte har någon personlig koppling till diabetes är det förmodligen ganska svårt att veta att diabetes de facto inte bara är en sjukdom, utan flera. Förutom typ 2 finns bland annat de mer ovanliga formerna diabetes typ 1, graviditetsdiabetes, sekundär diabetes, LADA och MODY.
”Om du äter rätt och motionerar blir du väl frisk?”
Jag insjuknade i diabetes typ 1 som 9-åring. Jag var som vilken 9-åring som helst. Jag hade inte ätit mängder av godis (snarare tvärtom faktiskt, eftersom min mamma var tandhygienist och det var mycket restriktivt med socker i vår familj) eller bara suttit inne och inte rört på mig. Ändå är det precis vad många tror: ”Du måste ha ätit mycket socker för att få diabetes?” och ”Om du äter rätt och motionerar blir du väl frisk?”. Åh, vad jag önskar att det vore så enkelt! I så fall hade jag nämligen redan varit frisk, men min bukspottskörtel producerar inget insulin överhuvudtaget, och hittills finns det ingenting som kan få den att börja producera det livsnödvändiga hormonet igen. Jag äter nyttigt och motionerar aktivt, och även om det påverkar min helhetshälsa och gör mitt blodsocker lättare att hantera, blir jag inte fri från min kroniska följeslagare, diabetes typ 1. Aldrig någonsin.
”Jag har diabetes typ 1, och det kommer jag alltid att ha”
Snart 24 år senare möts jag av andra fördomar. Många tror att det bara är barn som kan ha diabetes typ 1, fast sjukdomen är kronisk och aldrig kan övergå i ett frisk tillstånd, eller, som en del också tror, i diabetes typ 2. Jag har diabetes typ 1, och det kommer jag alltid att ha. Jag kan göra det mesta, och äta det mesta (om jag vill), men det kräver planering. Det svåraste med diabetes typ 1 för mig är inte att ta blodtest och injicera insulin, utan att försöka förutse hur mitt blodsocker ska reagera på vad jag vill företa mig i livet. Det är någonting jag måste leva med, och det gör jag. Varje dag. Tjugofyra timmar om dygnet.
Läs vidare på Att vara etta och glöm inte bort att kika på vårt reportage om Maria Johansson!
Text: Maria Johansson.
Bild: © Maria Johansson / Att vara etta.