Från kronisk smärta till cancer – oavsett sjukdom kan man råka ut för ett skuld- och skambeläggande. Läs mer om Sandra Jönssons tankar om klandret av sjuka i den här artikeln på Bättre hälsa.
Jag fick min kroniska sjukdom genom ett slags operationstrauma. Jag var bara tio år och fastän jag kände en ilska gentemot sjukvården som hade gjort mig detta – här pratar vi om många klantiga missar – tog jag på mig skulden. Den plötsliga sjukdomen gjorde att jag drabbades av en existentiell kris och hela tiden ställde mig frågan Varför just jag? Svaret blev alltid detsamma: jag måste ha gjort något väldigt, väldigt dumt. Varför skulle jag annars ha så här ont hela tiden? Barn som vuxen, senare fick jag av en barnpsykolog reda på att många som råkar ut för trauman och som blir sjuka till följd av detta klandrar sig själva.
Som tioåring förstod jag inte att det här med att ta på sig skulden för ett trauma och en sjukdom är en del av ett större samhälleligt sammanhang i vilket man ofta pekar på sjuka och säger saker i stil med ”Du borde träna mer”; ”Du borde gå ner i vikt”; ”Du borde vilja mer”; ”Du borde ta dig själv i kragen” och så vidare.
För en person som brottas med en sjukdom – må det vara fysisk eller psykisk ohälsa – blir bördan dubbel. Inte bara det att man mår dåligt, för det gör man ju när man är sjuk, människor man möter i samhället skambelägger sjukdomen, så att man till slut inför andra känner skuld för att man inte mår bra och hela tiden måste bevisa att man visst har vilja att bli frisk. Jag kan garantera dig att det här skambeläggandet kan göra den sjuka ännu sjukare, för det kan ge upphov till en stor sorg och inre smärta. För många innebär det också att man inte vågar prata om sin sjukdom och på så sätt själv måste axla den tunga bördan av den.
Första gången hetsen mot sjuka träffade mig som ett slag i ansiktet var när jag som fjortonåring gick med i KU (Kyrkans Ungdom). Min existentiella kris fick mig att söka mig till sammanhang där jag kanske skulle kunna få klarhet i varför just jag hade blivit sjuk. I församlingen hade somliga vänt sig mot en väns mamma, som var döende i cancer. De menade att hon var sjuk för att hon inte hade en tillräckligt stark tro. Det här sa de också till hennes make och barn efter hennes död. En av dessa församlingsmedlemmar kom senare till KU och orerade om att en person som verkligen tror på Gud inte skulle drabbas av sjukdom.
Jag har fått många metaforiska slag i ansiktet sedan dess. Oftast har det varit anhängare till den västerländska framgångsdevisen Var man är sin egen lyckas smed som har stått för dem. När jag senare blev medicinsk antropolog fick jag perspektiv på hur ett individualistiskt framgångsbetonat samhälle kan sarga människor med sjukdomar.
Under mina fältarbeten – jag studerade människor med kronisk smärta och fibromyalgi under flera år (även detta kan sammankopplas till mitt existentiella sökande) – tror jag inte att jag har mött en enda person som inte har råkat ut för synsätt och kommentarer som ”Ta dig själv i kragen”; ”Du är bara lat och borde ta tag i ditt liv” et cetera. Föräldrar till barn med diabetes typ 1 – som jag i mitt journalistiska arbete har följt och intervjuat i ca ett års tid – kan få höra ”Du borde inte ha låtit ditt barn äta så mycket godis från början”. Typ 1 diabetes är en autoimmun sjukdom och uppstår inte på grund av en osund livsstil.
Jag kan förstå att man inte har möjlighet att sätta sig in i och ha kunskap om alla sjukdomar. Men för mig har okunskap aldrig varit ett skäl till att man plötsligt kan bemöta en människa som inte mår bra med ifrågasättande och klander. Jag föreslår inte att man ska bli expert på diagnoser, utan att man ska rannsaka sig själv – vad är det egentligen som får mig att hetsa och såra (?) – och tänka på att det man säger kan skada minst lika mycket som den faktiska sjukdomen.
Källa: Sandra Jönsson Publishing.
Bild: © okalinichenko / Adobe Stock.