6 saker jag har lärt mig av att ha en kronisk sjukdom

Att drabbas av en kronisk sjukdom, såsom kronisk smärta, kan vara så omvälvande att man får helt nya perspektiv på livet. I denna artikel på Bättre hälsa berättar Sandra Jönsson om 6 saker hon har lärt sig av att ha en kronisk sjukdom.

kronisk sjukdom, kroniska sjukdomar, livsglädje, lycka, sjuk, vara sjuk, aldrig bli frisk, råd, tips, bättre hälsa, bra hälsa, må bra, smärta, värk, leva med värk, kronisk smärta, kronisk värk

1. Alla sjukdomar går inte att bota

Den första tanken som slog mig när jag drabbades av nervskador och kronisk smärta var att läkarna kommer att fixa det här, jag kommer bli botad. Några andra alternativ fanns inte för mig. Men till slut, och det tog många år innan det hela gick upp för mig, förstod jag att jag inte kommer bli ”frisk”, att smärta är något jag måste leva med varje dag i resten av mitt liv. Alla sjukdomar går inte att bota, det finns de människor som lever med en svikande hälsa och nedsatta kroppsfunktioner hela tiden.

2. Att acceptera en kronisk sjukdom är inte samma sak som att tycka att den är bra

”Du måste lära dig att acceptera smärtan, den kroniska sjukdomen”, sa läkarna. ”Nej, det måste jag inte!” sa jag. Därmed gjorde jag situationen svårare för mig. Jag ska berätta hur jag tänkte: om jag accepterade smärtan skulle jag ge upp, tycka att den är bra. Jag skulle finna mig i att aldrig få må bra igen, att, som jag ofta var då, vara sängliggande. Läkarna hade förstås rätt. Det tog mig tio år att förstå att acceptera smärtan inte har något att göra med att tycka att den är bra eller dålig. Acceptans handlar snarare om insikten att det är såhär läget ser ut nu och att jag utifrån detta läge bör försöka skapa så många förutsättningar till att leva ett kvalitativt liv som möjligt.

3. Att förlåta läker

Det är för min egen skull jag bör förlåta. Ibland går förlåtelse och acceptans hand i hand. Som så ofta när man blir kroniskt sjuk, i synnerhet om det sker väldigt plötsligt och traumatiskt, söker man en syndabock till varför man mår som man mår. Jag klandrade läkarna och sjukvården – men inte lika mycket som jag klandrade mig själv. Jag kunde inte sluta att fråga mig själv ”Varför? Varför just jag?” och hittade en miljon anledningar till varför just jag hade drabbats så hårt. Så länge klander, agg och skuldbeläggande finns med i bilden är det svårt att acceptera situationen. Genom att förlåta läker jag snabbare och får lättare att släppa taget.

4. Tiden är verkligen relativ

Att ha en kronisk sjukdom är samma sak som att ha en permanent sjukdom. Tanken på att aldrig bli frisk, att behöva leva med smärta – eller vad det än är – i kanske sjuttio-åttio-nittio år är svindlande. Likaså tanken på att hela livet kan vändas uppochner på bara en sekund eller hur tiden sniglar fram när kroppen förvrids i kramper. Tiden är verkligen relativ, speciellt efter att jag fick min kroniska sjukdom.

5. Varje ögonblick räknas

I takt med att tiden har blivit relativ har en ny form av medvetenhet om tid blivit en del av min mentalitet. Varje ögonblick räknas. Jag har nog egentligen inte uppskattat de små stunderna av lycka såsom sig bör. För mig var att inse att ögonblicken är värdefulla en aha-upplevelse. Ögonblicken förtjänar helt klart mer uppskattning än vad de får.

6. Att känna tacksamhet och glädje stärker

”Jag kommer aldrig bli glad igen”, intalade jag mig själv och försökte hindra livsglädjen att sippra igenom det som blev ett löfte: att inte tillåta mig själv att känna tacksamhet och glädje så länge jag har en kronisk sjukdom och kroppen värker bortom alla ord. Jag kunde omöjligt hålla löftet. Det är jag glad för att jag inte kunde! Genom att tillåta mig själv att känna tacksamhet och glädje över alla de fina saker som händer mig, det vill säga de fantastiska ögonblicken, har mitt liv blivit rikare. Just på grund av denna känsla av rikedom – är det detta som kallas livsglädje (?) – känner jag mig stärkt, som om jag har gett mig själv en ärlig chans till att vara något mer än smärta.

Bild: © mediagram / Dollar Photo Club.

2 Comments

  1. Jennie 10 oktober, 2015
    • Sandra M. Jönsson 13 oktober, 2015

Add Comment