Kroppen & Kurer Psykologi & Livsstil

Det är dags att vi tar barns smärta på allvar

Sandra Jönsson, som själv har kronisk smärta, skriver i denna krönika på Bättre hälsa om hur det var när hon var barn, hade ont och hennes smärta inte riktigt togs på allvar.

fibromyalgi, kronisk smärta, smärta, värk, barn, kronisk sjukdom, ifrågasatt, bra hälsa, hälsa, bättre hälsa, ledsen, dåligt bemötande

Jag var tio år och hade djävulusiskt ont dagen efter läkarnas klumpiga räddningsförsök. Min arm var bruten, felgipsad och benen i den på väg att gå upp igen. Jag var bara ett gråtande barn och så, och en bruten arm är väl inte så farligt, den läker snart igen, klapp, klapp på huvudet. Mamma var också ledsen. Hon var med mig på akuten, försökte skynda på allt, men nojiga mammor ser man ju varje dag och om de inte hålls tillbaka kan de bli ett problem. Vem gillar liksom gnäll och tjat? Och vadå, en bruten arm, hallå!

Du vet när du har så ont att tid och rum slutar existera? Så ont hade jag den dagen. Men det var bara början. Tid och rum senare, det kan ha varit två-tre-fyra timmar, visades jag in till ett undersökningsrum. Det var vitt. Där fanns en läkare. Han var ung, hade glasögon och ett flin. Och där fanns en sjuksköterska. Hon hade snälla bruna ögon och försökte, tillsammans med mamma, trösta. Läkaren tyckte själv att de som hade tryckt tillbaka benet och lagt gipset hade klantat sig ordentligt och att det inte var konstigt att mina fingrar lyste rödblåa och var som tjocka korvar. Det var klart att jag hade ont, men om jag bara kunde sluta gråta och spänna kroppen skulle han snart fixa det, lägga nytt gips och vips skulle allt bli bra!

Läkaren ansåg att jag inte skulle ha någon bedövning eller smärtlindring, han log: det går över när du gifter dig. Och som vi säger hemma i x, man ska inte måla fan på väggen. Skulle jag lugnas av de orden? Jag skrek, hade andnöd och gurglade. Det är så man gör när smärtan är gränslös. Mamma krävde bedövning. Hon avfärdades. När en läkare har bestämt sig för en sak blir man ganska maktlös, för farbror doktorn vet bäst. Sjuksköterskan såg skeptisk ut. Hon sa inget. Det var inte så lätt att lägga nytt gips, läkaren försökte tre-fyra gånger, ryckte och slet i armen. Sjuksköterskan höll mig tillbaka. Läkaren visade tydligt att han tyckte att jag var barnslig som grät. Leendet, som signalerade en vuxens bristande tålamod gentemot ett barn, lämnade aldrig riktigt hans läppar.

Den gick aldrig över, smärtan alltså. Den blev kronisk. Mycket på grund av att benbrottet i armen missköttes av sjukvården. Brutna ben är jävligt knepiga och inte alls bagateller. Jag vet att det som hände mig är ett extremt fall. Men jag vet också en annan sak: många vuxna tar inte barns smärta på allvar. Barn som har ont bemöts ofta med en klapp, klapp på huvudet-attityd.

De senaste decennierna har upprepade medicinska studier visat att barns smärta är underbehandlad av sjukvården, trots att det finns behandling att ge. Ett par av dessa studier, och som ligger nära i tiden, kan du läsa om i bland annat Journal of the Canadian Pain Society och Canadian Journal of Emergency Medicine. Som vuxna mår vi psykiskt och fysiskt dåligt när någon viftar bort vår smärta. Samma sak gäller för barn. Smärta som inte behandlas kan leda till kronisk smärta och framför allt till onödigt lidande. Så det är dags att vi tar barns smärta på allvar.

Bild: © pathdoc / Dollar Photo Club.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.